Jag tror min pappa ¶ Hade längtat efter att få vara en pappa ¶ Så när han blev pappa ¶ Lärde han sin son o cykla ¶ Som 2 åring
Jag tänker på liv som varit ¶ Som inte längre är ¶ Tid som delats ¶ Som nu inte samspelar ¶ Jag tänker på hjärtan som dansat i takt ¶ Som bytt rytm ¶ Hittat tillbaka ¶ Hittat annan ¶ Det eviga ¶ Slutet. ¶ Den eviga ¶ Början. ¶ Konstanta rörelsen ¶ Av dansade hjärtan ¶ Som söker värme ¶ Om det oförutsägbara ¶ Om illusionen om kontroll ¶ Om att konstant tappa den ¶ Husrannsakan ¶ Av en själv ¶ Vi kallar det självrannsakan ¶ Det nödvändiga ¶ Onödiga ¶ Kampen ¶ Kärleken ¶ Det eviga ¶ Slutet ¶ Början ¶ Hjärtan som dansar ¶ I rytm ¶ I otakt ¶ I jakten på balans ¶ Mellan det goda och onda ¶ Vi glömmer ¶ Att balans inte skapas av lycka, utan mellan det god och onda ¶ Ändå jagar vi endast goda känslor ¶ Eller låter smärtan ta över. ¶ Strävan ¶ Eviga strävan ¶ Efter något, större än oss
Jag tänker på världar som lämnats ¶ På jakten efter paradiset ¶ Eller bara flykten från helvetet på jorden ¶ På sanden, bergen, rötterna. Vinden. Genom håret. ¶ 11:11 början. Vilket liv. ¶ Jag tänker på mina mostrar, ¶ På kärleken. På kärleken. ¶ På sökandet, avvisandet. ¶ Att leva för andra, aldrig för sig själv. ¶ Kollektivet, individen. ¶ Att ge vika, för andra, på bekostnad av sig själv. ¶ Styckas. Sakta. Så en ruttnar. ¶ Och blir miljoner bitar. Som delats ut. Som andra glädje åt. ¶ Och vilka historier ska berättas vid min grav, ¶ Av vänner. Av familj. ¶ Och med vilket hjärta lämnar jag. Vilken själ är kvar. ¶ Känner den sig färdig.
Jag tänker på åldern, och på liv som upplevts. ¶ 21 år. Snart 2021. ¶ Så mycket liv jag levt. ¶ Så många liv jag upplevt. ¶ Och inga förutsägbara. ¶ Bara en sanning, ¶ Att den som gör gott för sig själv, blir god för världen. ¶ Och att ge är den renaste formen av kärlek. ¶ Det är att få vara en del av kärlek. ¶ Att kämpa är att överleva. Och det är nödvändigt. ¶ Men när kampen är slut, är det dags att leva. ¶ Och då kan man lämnas med en meningslöshet, ¶ Men ¶ Det var det som var meningen hela tiden, ¶ Att inte behöva kämpa, att få leva. Så lev. ¶ Min mamma, till mig själv. Till de som bränt ut sig själva. ¶ Kampen är över. ¶ Det kommer fler. För livet är så. ¶ Men lär er att leva i glädjen, också.
Problemet är ¶ Att hur bra det än blir ¶ Följer krigets spår med. ¶ Och hur högt man än klättrar ¶ Finns obearbetad trauma i ryggmärgen ¶ Och familjer som är splittrade.
Eller är det de vackra. ¶ Det måste bara bli vackert först. ¶ Det måste sluta vara sår ¶ Och bli ärr ¶ Så vi fortfarande kan se spåren, ¶ Men inte göra ont längre
Jag har fattat, varför min kära pappa ¶ Hamnat under jord o asfalt ¶ Så jord vattnas, för och få tillbaks de som tappas ¶ Men på träd växer ingen farsa ¶ O jag vet ¶ Barn skrattar, Så när Kurdistan inte fanns på Atlas, fler barn skratta ¶ Slag kastas, jag straffas, jag är den som man ”du får va vän med han för då hamnar du fel” starkast ¶ fel fattat ¶ Fler fattar ¶ då det är försent för att lappas, omfamnas ¶ Fler drabbas ¶ Jag har fattat, pundare, ondska, lugnade smärtstillande medel som får en och glömma ¶ Allt man fattat ¶ För de man fattar är oftast fucked up ¶ O fucked up är oftast smärta, o smärta vill ingen skaffa ¶ Barn skrattar, jag skatta ¶ För att mina morbröders underbara humör, fick mig dansa ¶ Men bara efter de tömt en hel flaska ¶ Barn skrattar, när de är blanka papper
Solen skinner in i vardagsrummet ¶ Lukten utav bröd sätter fart på min hunger ¶ Baba dricker chai, mamma hon öppnade ugnen ¶ Radion sjunger melodier sätter sig på munnen ¶ Helt vanlig morgonen, Bredäng, Stockholm ¶ Bankades på dörren, skynda, brottom ¶ Sakta ner för trappa, pappa dröjer ¶ Det de inte säger, skadar inte mig än ¶ Någonting e fel, men va visste jag om det ¶ Jag hade nyss lärt mig o cykla utan stödben ¶ Dagarna passerar, o brödet på bordet ja sakta det stelna ¶ Radion, solen, Bredäng, lämnas, jag är ensam ¶ Jag har fattat ¶ Min kära pappa ¶ Du tänkte min och släkte din egna falka ¶ Jag hatar döden, men älskar livet ¶ Tills jag fatta, det är desamma
Jag har fattat ¶ Att bara kunna acceptera ¶ Genom att lära mig leva med mina demoner, men inte bjuda in flera ¶ Att lära sig allt om livet, men också förstå att man egentligen inte förstår någonting ¶ Och då inte känna rädsla, utan acceptera.